En inlägg hos Motvalls Kärring fick mig att minnas alla tidiga morgnar när jag var den "väntande" och "beredda" dottern... dygnet runt. Hur jag ofta kom hem efter falsklarm och vaknätter lagom till gryningen för att kraschlanda i sängen ett par timmar (eller inte).
Jag hittade det HÄR inlägget som jag skrev några dagar innan allt var över.
Jag hittade även det HÄR som visar hur EN av alla tidiga morgnar såg ut.
Slutligen det HÄR när väntan var slut. Jag minns hur mina tankar gick dagen efter. Att jag inte längre behövde vara i beredskap. Jag behövde inte längre ha kläderna framlagda på rad för att snabbt få på dem och kunna dra iväg. Det blev en dubbel saknad. Saknaden efter pappa och saknaden efter rollen som "väntare". Vad skulle jag göra nu? Jag kände mig helt förvirrad och det tog lång tid innan jag började hitta tillbaka.
Imorse var det dimma över viken, och efter att ha läst Millas inlägg kom just det här inlägget till. Minnen av de där tidigare gryningsmorgnarna under kalla februari och mars 2011... och så plötsligt insikten att tiden bara rinner iväg... och att det idag är sju månader sedan...
Jag tänker på dig varje dag älskade pappa ♥
Saknaden kommer över en, då det finns utrymme för tankar, så blev det för mig i morse då jag nästan kunde ta på närvaron av min pappa. Saknaden försvinner aldrig men den bor tryggt i värmen av minnena :)
SvaraRaderaKram vännen.
Kram Milla... å så är det verkligen... långt där inne i värmen bor saknad tillsammans med goda minnen
SvaraRaderaDu får en stor kram i din saknad <3
SvaraRaderaVackert med morgondimma!
Sv. ang. stickningen har jag utgått från två olika mönster och skapat mig ett eget :)
Fråga igen om du undrar över mönstret.
As time goes by...
SvaraRaderaKram!!
KRAM ♥
SvaraRaderaSkönt att du skriver om det. Vi är nog många som känner igen oss och sänder en tyst. lång, innerlig kram till dig ... kanske för att vi behöver en själva?
SvaraRaderaKänner igen det där med att vara "väntare" så väl. Levde under mycket lång tid i den där pressen och det har satt spår som aldrig kommer att försvinna. Trots att 16 år gått far jag upp som ett jehu om telefonen ringer fel tid på dygnet.
SvaraRaderaMen vet du, man vänjer sig. Och saknaden som gör ont kommer med tiden att bli en saknad fylld av glädje och varma minnen.
*kram på dig*
EVA: Kram till dig och alla andra som behöver
SvaraRaderaMÄRTA: Panikkänslorna över ett sms eller en tel.signal "fel" tid går inte att beskriva. Men du har rätt i att det planar ut med tiden... även om beredskapstiden satt sig fast med superlim
Det har redan skrivits så bra här ovanför, att saknaden kommer göra mindre ont med tiden, men aldrig försvinna, däremot kommer man mer att tänka på alla fina varma minnen. Kramar
SvaraRadera