onsdag 5 september 2012

Schemalagd


Jag önskar att schemaläggningen hade med mitt jobb att göra. Lagom fulltecknad almanacka med möten, klientbesök, lunch och fikaraster.

Istället är almanackan full med sjukgymnastbesök, psykologbesök, läkarkontakter, samtal med FK, samtal med jobbet (som undrar när jag kommer tillbaka)... Det är inte som på ett hälsohem precis när man är sjukskriven och dessutom inte vet varför (mer än att kroppen gör ont).

Alltså... jag trodde ju att specialistläkaren... han som är bland de bästa i Sverige... visste vad han sa när han gav mig diagnosen kroniskt kompartmentsyndrom. Jag har det till och med på papper. Sen kommer nästa specialistläkare och säger att han inte alls tror att det är det. Hallå!!!!!!!!!!!!!

De undersökte mig inte ens på samma sätt. Å hur lätt är det att bara sätta sig upp på britsen och skrika... "Hördödudu... du måste klämma lite här och där också så du vet vart jag har ont". Hur som haver kanske han har nån teori om vad det kan vara istället. Men tro inte att han sa nåt och tro inte att han kommer undan med det. Imorron har jag fått en telefontid eftersom jag glömde fråga massa saker. Då ska jag fråga vad han spekulerar kring.

Jag tycker att jag haft tur med korta väntetider till olika läkare och undersökningar men nu kryper olustkänslan över mig att jag ska hamna i ett ekorrhjul där jag kommer bollas fram och tillbaka. Inte är det nåt som bygger upp det mentala minsann. Tvärtom faktiskt (om nu nån trodde nåt annat). Det hänger ju liksom ihop. Smärtläkaren verkade förstå det och utgick från det. Ortopeden utgick inte från nåt utan kommer bara yttra sig när han har en röntgenplåt att analysera. Han kunde väl åtminstone tipsat om hur jag skulle kunna få nån smärtlindring under tiden. Eller avlastning (typ kryckor eller permobil). Bad på Samrehab i all ära men en gång per vecka räcker inte långt (även om det var underbart att flyta runt i bassängen igår).

Ja, jag erkänner... jag är förbannat trött på det här schemalagda livet. Trött på att pinka tre timmar varje förmiddag (Furix), trött på att inte ens orka gå 30-50 meter utan djävulskt ont, trött på att inte få råd och tips från specialister om vad jag bör eller inte bör göra, trött på att varje em/kväll börja få "feber", ett lätt illamående och sjukdomskänsla. Varje dag samma sak.

Nu skriver jag nog inget mer inlägg förrän jag har nåt trevligt att skriva om. Vem vet... det kanske kommer fortare än både ni och jag anar!

19 kommentarer:

  1. Hu, vad jobbigt för dig!!!!

    Jag förstår att du blir grymt frustrerad! Håller tummarna för att du ska få må bra och ha lätta och sköna dagar alldeles, alldeles snart!

    Mycket varm kram!

    SvaraRadera
  2. Eller i alla fall lättare och skönare....

    Stor kram igen!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan er här i Blogglandia och utan mina andra vänner. Tänk att inte kunna skriva av sig. Vi som kan det ska skatta oss lyckliga. Även om det bara är tillfällig lättnad och terapi så är det en gåva... Kram

      Radera
  3. Det är ju helt sanslöst i det här landet.. menar, man måste ju vara frisk för att ORKA vara sjuk. Det är förbaske mej skamligt hur folk behandlas.. jobbar själv inom vården och ibland är det nästan så man skäms för att tala om det!! Stå på dej o lycka till. Håller tummarna att allt ordnar sig till det bästa för dej!!
    En ♥-kram från mej

    SvaraRadera
  4. Jag har aldrig hört om det här syndromet så jag var tvungen att googla. Och fy fasen om det är det du har! Då behöver man inte ha fajten med olika instanser i tillägg! tröst tröst

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår att du inte hört om det. Inte så vanligt bland oss vanliga :) Men nu verkar jag ju inte ha det... eller?!!

      Radera
  5. Så hemskt att du ska behöva gå igenom det här! Först få en diagnos som är ganska allvarlig och sen få veta av en annan, att det nog inte är det?! Men, hur ska du veta vem du ska tro på...
    Att kämpa mot vårdinrättningar är inte lätt. Om du har möjlighet så ta med dig någon på besöken.
    Min erfarenhet är att vårdkontakten blir bättre om det är ett par extra öron med!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nästa gång tar jag med nån. Det kan jag LOVA...

      Radera
  6. Jag känner igen mig i det mesta du beskriver kära Hulda. För det trista schema för läkarbesök och undersökningar istället för ett jobb och vettigt liv, samt de symptom som du beskriver låter så bekanta. Jag tycker det är mycket bra att du ska genomgå MRT. Jag kan inte låta bli att tro att du lider av SRS (segmentell rörelse smärta) pga nåt med ryggen som man inte kan se på vanligt röntgen. Jag är ingen läkare men allt du beskriver låter så bekant. Jag googlade för att lära mig om kompartmentsyndrom. Känner inte till det. Men jag kan som sagt inte låta bli att undra om det är ryggen som spökar. Hur som helst, hoppas,hoppas att du ska kunna få RÄTT hjälp snarast.
    Varmaste kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner en underbar tjej med SRS och jag hoppas verkligen du har fel... att det INTE är det. Men man undrar ju. Ska bli spännande att se om jag kan tvinga ur ortopeden hans teorier när han ringer idag

      Radera
    2. Klart. Jag önskar att det inte är det heller. Önskar helst att Du vaknar imorgon och är helt smärtfri. Kram vännen <3

      Radera
  7. En del symtom stämmer på SRS men långt ifrån alla. Samma med spinal stenos men där ska man ju kunna avlasta genom att böja sig framåt samt kunna cykla. Kan inget av det. Å så retar jag mig på mig själv som sitter och googlar och försöker vara min egen doktor

    SvaraRadera