På Mitt liv i bloggform hos Marianne pågår en liten bloggutmaning om varför man började blogga.
Här kommer min historia i kortform
Jag började nån gång hösten 2010 i samband med att jag tog tag i min tandläkarrädsla. Jag ville få ur mig mina tankar om varför och hur jag kände det. Hoppades även på att få respons från andra med liknande skräck så vi kunde stötta varandra. Jag fick stöd, råd och uppmuntrande kommentarer som stärkte mig.
I februari tog bloggandet en hel annan vändning. Pappa blev sjukare och gick senare bort. Jag började fundera över mina värderingar, vilka som var viktiga i mitt liv osv osv. Å nu är jag där jag är i bloggandet. För mig innebär det att dela med sig - att ge och ta. Kanske kunna stötta andra med deras olika bekymmer där jag känner igen mig. Intressanta diskussioner precis som Marianne skriver, och så dessa små roliga utmaningar som poppar upp ibland. Erkänner villigt att jag är lite besatt... men det har inte på något sätt tagit över mitt liv och kommer inte heller att göra. Jag har levande människor jag träffar i stort sett dagligen och därmed blir bloggen ett bra och viktigt komplement.
I februari tog bloggandet en hel annan vändning. Pappa blev sjukare och gick senare bort. Jag började fundera över mina värderingar, vilka som var viktiga i mitt liv osv osv. Å nu är jag där jag är i bloggandet. För mig innebär det att dela med sig - att ge och ta. Kanske kunna stötta andra med deras olika bekymmer där jag känner igen mig. Intressanta diskussioner precis som Marianne skriver, och så dessa små roliga utmaningar som poppar upp ibland. Erkänner villigt att jag är lite besatt... men det har inte på något sätt tagit över mitt liv och kommer inte heller att göra. Jag har levande människor jag träffar i stort sett dagligen och därmed blir bloggen ett bra och viktigt komplement.
he he kul serieklipp :))
SvaraRaderaJag hänger på. Ska fiffilura lite. Intressant läsning att veta bakgrunden till din blogg.
Tackar & bugar ♥
SvaraRaderaJättekul att läsa. Jag får nog erkänna att jag oxå är lite besatt... Kanske ännu ett "missbruk"?
SvaraRaderaSkit samma om det är ett missbruk. Så länge JAG inte känner att jag avstår andra aktiviteter så är jag inte orolig :)
SvaraRaderaTack för ditt initiativ!
Även om det skulle vara det (vilket jag inte tror) så är det harmlöst. Jag kommer inte heller att sluta om det inte tar över mitt "normala" liv...;)
SvaraRaderaIntressant läsning. Jag är glad över att du bloggar, fröken Hulda, det ger oss andra på längre avstånd en chans att få ta del av din varma och givmilda personlighet!
SvaraRaderaPrecis. Så länge det inte tar över ens liv alldeles, eller får en att fatta tokiga beslut som att skriva negativt om namngivna privatpersoner och sånt, så är det väl inget problem. Jag har bloggat sedan 2003 och har fått så mycket gott ut av det. Och är det nu så att man märker att man håller på att gå ner sig i träsket, så har man förhoppningsvis vett nog att stänga ned. Det är bara en elektronisk dagbok, vem bryr sig om tusen år?!
Jag är glad att jag lärt känna dig S och många andra. Bara den här kommentaren får mig att dra på smilbanden och så är den här em/kvällen räddad.... utan att jag var deppig eller så innan. Å du har sååå rätt. En elektroniska dagbok är vad det är. Jag skiter i vem som läser när/om jag lägger ner och om nån känner sig träffad. Det jag skriver har INTE till syfte att skada eller såra nån. Mitt ansvar som skrivare är att inte hoppa på och namnge nån i syfte att skada. Läsaren är skyldig att respektera att det är MINA tankar och åsikter står här.
SvaraRaderaTänk om 1000 år - då kanske våra bloggar är historiska dokument som man forskar kring på universiteten.... Hahahahaha...
Haha, ja det är ju faktiskt inte helt omöjligt att man blir ett forskningsobjekt... tänk så historiker sitter idag och gräver i 1600-talsdagböcker. Men uj, stackars den som ska systematisera alla bloggar!
SvaraRaderaJag sällar mig till skaran som är glada att du bloggar!
SvaraRaderaFör mig har det blivit ett måste.
Mer måste än tidigare års skrivande på papper, vilket jag alltid sysslat med.
Men mitt bloggande har också lett till att jag idag har det jobb jag helst ville ha - avlönad krönikör på en tidning - så utöver mitt eget högst personliga nöje jag finner i att dryfta stort och smått på bloggen, ger det också lite klirr i kassan! :)
Härligt M-M att kunna försörja sig på nåt man tycker är sååå roligt! Erkänner att jag tänker (som nån annan skrivit) att jag måste komma ihåg att blogga om det eller det... och kameran är alltid med när jag lämnar hemmet. Jag skiter i vad andra har för åsikter om den form av bloggande som de flesta av oss sysslar med... för mig är det en viktig och givande ventil.
SvaraRaderaTack alla ni som tycker om det jag skriver om ♥