Det har varit fullt ös hos mig inatt. I drömvärlden. Bland annat fanns pappa med (på sätt och vis). När det gäller honom finns det ju hur många minnen som helst... men när jag varit vaken ett par minuter var det ETT starkt minne som dök upp.
Pappa kunde ju inte prata ordentligt eftersom ett par av hjärnmetastaserna blödde och den största satt sig vid talcentrum. Ibland förstod vi precis men oftast kom det konstiga ord eller ord i fel ordning. Pappa har aldrig varit den pratsamma, men sen han blev inlagd den där dagen (Alla ♥ Dag 2011) gick munnen på honom i ett. Vi gjorde aldrig nån grej av det utan skrattade mest när det blev knasigt. Han verkade därför aldrig frustrerad över att han ibland inte fick fram vad han ville.
En dag satt jag, pappa och dottern (M) i matsalen på avd 5 och fikade med kaffe och Almondo mandeltårta. Jag fick dela kakbiten i smådelar åt pappa så han kunde ta med fingrarna. Han kunde inte längre äta med sked. M matade honom ibland med kakan (och många gånger med mat)
Jag minns inte vad vi pratade om, men det var allt möjligt. Vi skrattade och hade en trevlig stund. Som vanligt kom konstiga ord från honom och plötsligt ser jag hur M försöker dölja sina tårar. Pappa ser inget. Efter en stund klarar hon det inte längre utan frågar vart toaletten är... jag pekar.
Pappa säger... "Vart skulle hon?"
Jag svarar att hon bara skulle på toa
"Nej"... säger han... "hon gråter"
"Ja pappa... hon gråter... för hon vet hur sjuk du (morfar) är och hon är så ledsen för det"
Då börjar även jag och pappa gråta. Tårarna rinner nerför hans kinder och det är då jag vet... att han vet. Det är kört. Han kommer inte klara det. Jag håller om honom och vi gråter tillsammans.
När minnet kom idag började tårarna rinna... och dom rinner nu när jag skriver. Just det där ögonblicket i matsalen var så starkt, så mycket kärlek ♥ och så mycket sorg över att förlora varandra.
Vart du än befinner dig pappa - jag älskar dig och jag saknar dig ♥
 |
| Far & dotter sommaren 2010 |
När jag sitter här och läser så gråter jag. Så mycket kärlek och sorg. Utan kärlek, ingen sorg.
SvaraRaderaKram ♥
Tack fina Inna. Det finns så många fler minnen från pappas sista fem veckor som jag såhär i efterhand förstår andas en enorm kärlek. Större än jag trodde fanns. Men just då var det instinktiva handlingar av omvårdnad, prat och gråt som gjorde att pappa fick ett så värdigt slut ♥
SvaraRaderaFan, nu gråter jag också och tänker på min pappa och allt annat jobbigt som hänt! Men det var ett fint minne, i all sorgsenhet!
SvaraRaderaTårar är bara känslor som rinner över... låt dom komma ♥
SvaraRaderaJag sitter också här med våta kinder... Mitt i allt jäkla elände i universum så finns det ett sånt fantastiskt strålande kärleksljus. Jag blir så glad varje gång människor hittar dit och visar varandra respekt och tillit. Inget varar beständigt, som bekant, men att ha fått uppleva dessa ögonblick...
SvaraRadera<3
Om du visste vad jag är tacksam S för att jag fick vara med på hans sista resa... hela vägen. En större tacksamhet har jag nog aldrig känt. Jag tror och hoppas att han kände detsamma ♥
SvaraRaderaSå vackert! Dom stunderna som man får när man riktigt når varandra är guld!
SvaraRaderaVar rädd om dej ♥
Du också Lippe och tack för att jag fått lära känna dig ♥
SvaraRadera