Gärna lite mindre av "senare kanske"... så vi inte missar livet

Sitter och surfar runt på FB och läser Evas bloggrubrik... "Ska vi prata om cancer". Just nu lever jag (som de flesta av er vet vid det här laget) i en kärleksbubbla där omvärlden stundtals är suddig men Evas inlägg fick mig att hitta orden. Läs hennes inlägg... här kommer bara mina reflektioner kring en del av hennes ord och för mig förknippas det mesta med kärlek nu för tiden och inte så mycket med döden. Men egentligen är det inte döden i sig som Eva skriver om (min fria tolkning) utan om hur vi bättre borde ta hand om våra liv och om varandra.

"Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till. Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna. Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram. Den möjligheten rycks bort". 

Evas ord tränger rakt in i mitt hjärta... för jag har varit där... som anhörig i dödens väntrum... Funderat över om jag hann säga allt till pappa innan det var för sent. Jag fick förmånen att vara med hela resan och inga ord blev osagda.

Livet var inte så snällt mot mig året innan... och året då pappa gick bort slogs mina fötter undan. Sen blev det 2012 och nåt helvete bestämde sig för att inta min kropp och hindra mig från att leva på riktigt. Så här i efterhand inser jag att de flesta dagar bara handlade om att "överleva". Tänk om jag inte haft en grundstyrka i mig eller en tro på att jag skulle få hjälp? Eller om jag inte haft så många fina, kärleksfulla människor omkring mig. Då hade jag kanske inte suttit här och skrivit ikväll.

Det får vi aldrig veta... för här sitter jag med mina tankar om Evas ord.

"Sen", "senare", "längre fram" är begrepp jag gärna inte vill befatta mig med längre. Sen och senare kanske inte ens finns. Det kan vi inte veta. Det var inte länge sedan jag trampade runt i sörja... osocial och evinnerligt trött. Men så plötsligt hände det där jag inte vågat hoppas på ens i min vildaste fantasi. M stod där framför mig en svinkall och grå januaritisdag med det varmaste leende och de tryggaste armar jag känt. Hade jag lagt mig ner när det var som värst hade jag aldrig fått uppleva det. Hade jag valt att vänta på "längre fram... när jag är bättre" då hade jag inte heller fått chansen. Så trots att sörjan var som ett sugande träsk vågade jag och jag ångrar inte en sekund.

Idag vet jag inte hur det var innan M. Jag måste tänka efter riktigt ordentligt för att minnas hur mina dagar såg ut. Men har jag mindre ont idag? Är jag friskare? Har jag fått nån fungerande behandling? Svaret är nej, nej, nej. Däremot behöver jag inte fortsätta resan ensam. Det finns någon som vill gå bredvid mig och bära och stötta mig när det blir för tungt. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt vill ha mig. Jag som är ett vrak i både kropp och knopp. Men han vill... och jag vill och det är faktiskt på riktigt.

Vi bär båda på livsryggsäckar med innehåll som gör att vi kan relatera till varandra, vi är vuxna med erfarenheter och vi struntar högaktningsfullt i vad andra tycker och tänker. Vilka beslut vi tagit och som vi kommer att ta är våra och ingen annans.

Så för oss finns inget "sen", "senare" eller "längre fram". Det finns bara vi här och nu och resten av livet tillsammans. Visst finns det en dåtid... men framtiden kommer vi skapa tillsammans genom att lägga den ena pusselbiten efter den andra i det livspussel som förhoppningsvis aldrig kommer blir klart.

Tack Eva för att du fick mig att hitta orden igen...

och tack M för att du älskar mig för den jag är ♥