Tillfälligt inhopp

Underbara bloggtjejer som skrivit fina hälsningar och skickat varma kramar...

På tisdag ska jag åter till smärtläkaren som i somras satte den där diagnosen som gjorde att jag kände visst (ganska stort) hopp om en snar bättring. Det hoppet grusades som ni vet hos ortopeden. Nu är jag sedan en tid tillbaka på ruta ett och funderar på vad jag kan kräva av sjukvården.

Ska jag gå dit, lägga mig ner på golvet och skrika ut min frustration? Skrika till alla som råkar vara i närheten att livet i den här kroppen både känns tröstlös och hopplös alltför många dagar varje vecka.

Att jag (trots underbara bloggträffar och andra möten) känner att jag missat stora delar av våren, sommaren och hösten i min vackra stad som jag älskar så mycket. Vissa saker har varit totalt omöjliga att delta i för att jag varit fysiskt förhindrad och/eller mentalt alldeles för trött.

Skrikande berätta hur många gånger jag vaknat med bortdomnade och värkande kroppsdelar. Att en del har återfått sin funktion efter några timmar men att vissa varit bestående. Att jag måste vila efter att ha bäddat sängen (de gånger jag väljer att lägga på överkastet). Att jag drar mig i det längsta för att ta mig till tvättstugan då det är som att bestiga Mount Everest och springa två maraton samtidigt.

Att jag kände mig totalt värdelös när jag inte kunde hjälpa till när dotter och svärson flyttade utan snällt fick sitta på en stol och skämmas när svärsonens föräldrar bar, svettades, städade, svettades...

Att jag många gånger i min ensamhet gråter och gråter och gråter för att det enda jag vill är att vakna på morgonen och känna lust. Lust att dammsuga, laga middag, ta en promenad, strosa i affärer...

Värsta gnällinlägget eller dagens sanning? Välj själv. För mig är det vardag.