Schemalagd

Jag önskar att schemaläggningen hade med mitt jobb att göra. Lagom fulltecknad almanacka med möten, klientbesök, lunch och fikaraster.

Istället är almanackan full med sjukgymnastbesök, psykologbesök, läkarkontakter, samtal med FK, samtal med jobbet (som undrar när jag kommer tillbaka)... Det är inte som på ett hälsohem precis när man är sjukskriven och dessutom inte vet varför (mer än att kroppen gör ont).

Alltså... jag trodde ju att specialistläkaren... han som är bland de bästa i Sverige... visste vad han sa när han gav mig diagnosen kroniskt kompartmentsyndrom. Jag har det till och med på papper. Sen kommer nästa specialistläkare och säger att han inte alls tror att det är det. Hallå!!!!!!!!!!!!!

De undersökte mig inte ens på samma sätt. Å hur lätt är det att bara sätta sig upp på britsen och skrika... "Hördödudu... du måste klämma lite här och där också så du vet vart jag har ont". Hur som haver kanske han har nån teori om vad det kan vara istället. Men tro inte att han sa nåt och tro inte att han kommer undan med det. Imorron har jag fått en telefontid eftersom jag glömde fråga massa saker. Då ska jag fråga vad han spekulerar kring.

Jag tycker att jag haft tur med korta väntetider till olika läkare och undersökningar men nu kryper olustkänslan över mig att jag ska hamna i ett ekorrhjul där jag kommer bollas fram och tillbaka. Inte är det nåt som bygger upp det mentala minsann. Tvärtom faktiskt (om nu nån trodde nåt annat). Det hänger ju liksom ihop. Smärtläkaren verkade förstå det och utgick från det. Ortopeden utgick inte från nåt utan kommer bara yttra sig när han har en röntgenplåt att analysera. Han kunde väl åtminstone tipsat om hur jag skulle kunna få nån smärtlindring under tiden. Eller avlastning (typ kryckor eller permobil). Bad på Samrehab i all ära men en gång per vecka räcker inte långt (även om det var underbart att flyta runt i bassängen igår).

Ja, jag erkänner... jag är förbannat trött på det här schemalagda livet. Trött på att pinka tre timmar varje förmiddag (Furix), trött på att inte ens orka gå 30-50 meter utan djävulskt ont, trött på att inte få råd och tips från specialister om vad jag bör eller inte bör göra, trött på att varje em/kväll börja få "feber", ett lätt illamående och sjukdomskänsla. Varje dag samma sak.

Nu skriver jag nog inget mer inlägg förrän jag har nåt trevligt att skriva om. Vem vet... det kanske kommer fortare än både ni och jag anar!