Så börjar ett kort kapitel i boken jag läser nu (Paulo Coelhos "Elva minuter") och här kommer utvalda delar av detta kapitel som jag tycker var skrämmande sant (för mig och kanske för andra)
"Jag blev stående en lång stund framför bergochdalbanan: jag märkte att de flesta som gick till den var ute efter spänning, men när vagnarna satte sig i rörelse blev de helt livrädda och skrek att man skulle stanna. Vad väntade de sig? Om de har valt äventyret borde de väl vara beredda att fortsätta ända till slutet? Annars kan de ju lika gärna låta bli att utsätta sig för de här upp- och nedstigningarna och istället sätta sig i en karusell och hela tiden snurra runt på samma plats.
Mitt liv är som en bergochdalbana, en våldsam och svindlande lek, livet är att hoppa fallskärm, det är att ta risker, falla och resa sig på nytt, det är bergsbestigning, det är att försöka nå upp till toppen av sig själv, och känna sig otillfredsställd och fylld av ångest när man inte klarar det.
Från och med idag ska jag tänka på den där bergochdalbanan när jag blir deprimerad. Hur skulle det kännas om jag somnade och med ett ryck vaknade upp i en bergochdalbana? Först skulle jag känna mig som en fånge, bli skräckslagen för kurvorna, bli kräkfärdig och vilja komma därifrån. Men om jag däremot litar på att rälsen är mitt öde och att det är Gud som styr vagnen kommer den här mardrömmen att förvandlas till upphetsning. Den blir exakt det den är, en bergochdalbana, en säker och pålitlig leksak, som så småningom kommer att nå fram till sitt mål, men som medan färden varar tvingar mig att betrakta landskapet omkring och skrika av upphetsning".
Jag fastnade vid dessa rader med skräckblandad förtjusning och insåg att livet verkligen är en bergochdalbana. Vi kan välja att åka med och leva under tiden, eller vara livrädda under många delar av åkturen... för att det är obehagligt. Själv kommer jag nog att fortsätta vara halvt skräckslagen i vissa kurvor men kanske, kanske kan jag lära mig att bara åka med lite mera. Anledningen till att jag fastnade för de här raderna är att jag lever med Herr Ångest. Kanske, kanske han också kan lära sig att åka med mig lite mera istället för att skrämma mig. Vi kanske kan hålla varandra i handen när det är som värst!
Vad klokt sagt av läkaren. Ska försöka anamma det nästa gång. Har haft denna följeslagare sedan -97. Vissa gånger klarar jag att "tänka bort" eländet... andra gånger krävs kemisk hjälp. Det är en otrevlig "vän" som trängt sig på. Det jag är rädd för är väl att jag inte får något svar när jag frågar vad ångesten vill.
SvaraRaderaKram
Jag har varit sjukskriven i omgångar sedan -99 och känner mycket väl igen mig i texten. Just nu är jag inne på en sjukskrivningsperiod från -06 men har gått från helt sängliggande till att kunna jobba 75%. Att livet är en bergodalbana har jag förlikat mig med och då blev det lättare att klara de otäcka kurvorna, de hisnande nedförsbackarna. Man dör inte av det. Det "bara" känns så. Jag hade aldrig klarat det utan att ha någon/några att hålla i handen! Man behöver det!
SvaraRaderaDet var fint skrivet, dina sista rader!
Kram!
Visst är det så... att när man förlikar sig med det går det lättare. Jag har accepterat att ångest alltid kommer att vara en del av mitt liv... mer eller mindre... och det gör det lite lättare.
RaderaPå sätt och vis har jag ofta alltid haft någon att hålla i handen men inte fysiskt. Lever och har levt ensam sedan strax innan dottern kom för 22 år sedan. Jag har inga problem m att vara ensam/singel men att inte ha den där fysiska handen eller armen när det stormar som värst skapar en stor saknad. Jag får ju ringa efter nån då för det funkar inte alltid med mentalt hålla handen. Vet inte riktigt hur en ev kontaktannons skulle se ut för nån som jag... som inte är riktigt som andra men social och positiv. Dock denna ständiga följeslagare. Vem skulle vilja ta hand om oss två?
Hålla handen är bra! Och Coelho har många kloka ord i sina böcker :)
SvaraRaderaJag "hittade" Coelho i våras och tror att jag hunnit igenom alla hans böcker som hittills är översatta till svenska.
SvaraRaderaTyvärr är min spanska/portugisiska obefintlig, annars hade det varit roligt att försöka läsa på originalspråket.
Jag har bara läst Alkemisten innan men så kom mamma med den här. Det är jag mycket glad för då hans språk... som sagt... är helt underbart
RaderaÅngest kommer och går hos mig som den vill. typ. Jag tror att min ångest är en form av oro/räddsla/förtvivlan för det jag inte vet hur jag ska handskas med.
SvaraRaderaMånga kramar till dig <3
Jag har en teori om att ångest i mitt fall handlar om kontrollbehov. Det jag inte kan kontrollera kan skapa ångest... men inte alltid. Beror på dagsform. Det värsta är dock att jag inte alltid får förkänningar utan att det bara kan hoppa på mig
RaderaKram ♥
Visst är det så, brukar tänka att jag är glad så länge jag får följa med på den här hisnande bergodalbanan som kallas livet. :)
SvaraRaderaPanikångest hade jag under ett 10-tals år efter att mamma gått bort. När jag väl förstått och accepterat att det handlade om att jag levt under sådan stark oro och press under så många år och att den dök upp så fort jag slappnade av försvann den. Puts väck!
*kramen*
"Puts väck" låter som magi
RaderaMmm, en magisk frihetskänsla var det verkligen! :)
RaderaDet hemska med ångest är väl det, man vet aldrig när den ska komma. Bra skrivet av dig!
SvaraRaderamin mamma som inte vill leva längre blev min första tanke.
SvaraRaderaom hon satte sig i balder på liseberg och bara dog av skräck en stund...
jag vet inte... men känns som om det skulle lindra likväl som etc-behandling som hon fick propp i benet av.