onsdag 30 januari 2013

Gärna lite mindre av "senare kanske"... så vi inte missar livet


Sitter och surfar runt på FB och läser Evas bloggrubrik... "Ska vi prata om cancer". Just nu lever jag (som de flesta av er vet vid det här laget) i en kärleksbubbla där omvärlden stundtals är suddig men Evas inlägg fick mig att hitta orden. Läs hennes inlägg... här kommer bara mina reflektioner kring en del av hennes ord och för mig förknippas det mesta med kärlek nu för tiden och inte så mycket med döden. Men egentligen är det inte döden i sig som Eva skriver om (min fria tolkning) utan om hur vi bättre borde ta hand om våra liv och om varandra.

"Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till. Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna. Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram. Den möjligheten rycks bort"

Evas ord tränger rakt in i mitt hjärta... för jag har varit där... som anhörig i dödens väntrum... Funderat över om jag hann säga allt till pappa innan det var för sent. Jag fick förmånen att vara med hela resan och inga ord blev osagda.

Livet var inte så snällt mot mig året innan... och året då pappa gick bort slogs mina fötter undan. Sen blev det 2012 och nåt helvete bestämde sig för att inta min kropp och hindra mig från att leva på riktigt. Så här i efterhand inser jag att de flesta dagar bara handlade om att "överleva". Tänk om jag inte haft en grundstyrka i mig eller en tro på att jag skulle få hjälp? Eller om jag inte haft så många fina, kärleksfulla människor omkring mig. Då hade jag kanske inte suttit här och skrivit ikväll.

Det får vi aldrig veta... för här sitter jag med mina tankar om Evas ord.

"Sen", "senare", "längre fram" är begrepp jag gärna inte vill befatta mig med längre. Sen och senare kanske inte ens finns. Det kan vi inte veta. Det var inte länge sedan jag trampade runt i sörja... osocial och evinnerligt trött. Men så plötsligt hände det där jag inte vågat hoppas på ens i min vildaste fantasi. M stod där framför mig en svinkall och grå januaritisdag med det varmaste leende och de tryggaste armar jag känt. Hade jag lagt mig ner när det var som värst hade jag aldrig fått uppleva det. Hade jag valt att vänta på "längre fram... när jag är bättre" då hade jag inte heller fått chansen. trots att sörjan var som ett sugande träsk vågade jag och jag ångrar inte en sekund.

Idag vet jag inte hur det var innan M. Jag måste tänka efter riktigt ordentligt för att minnas hur mina dagar såg ut. Men har jag mindre ont idag? Är jag friskare? Har jag fått nån fungerande behandling? Svaret är nej, nej, nej. Däremot behöver jag inte fortsätta resan ensam. Det finns någon som vill gå bredvid mig och bära och stötta mig när det blir för tungt. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt vill ha mig. Jag som är ett vrak i både kropp och knopp. Men han vill... och jag vill och det är faktiskt på riktigt.

Vi bär båda på livsryggsäckar med innehåll som gör att vi kan relatera till varandra, vi är vuxna med erfarenheter och vi struntar högaktningsfullt i vad andra tycker och tänker. Vilka beslut vi tagit och som vi kommer att ta är våra och ingen annans.

Så för oss finns inget "sen", "senare" eller "längre fram". Det finns bara vi här och nu och resten av livet tillsammans. Visst finns det en dåtid... men framtiden kommer vi skapa tillsammans genom att lägga den ena pusselbiten efter den andra i det livspussel som förhoppningsvis aldrig kommer blir klart.

Tack Eva för att du fick mig att hitta orden igen...
och tack M för att du älskar mig för den jag är


34 kommentarer:

  1. Jag är några steg efter dig, jag är där du varit. Att se din lycka är underbart! Det ger hopp och tro om att det är rätt som vi gör. Att kämpa på och aldrig ge upp för vem vet vad man kan springa på en kulen tisdag. Det där med att säga det man vill och behöver.till sina nära och kära är viktigt. Det är väl den enda fördelen jag kan se med den den här skitcancern som verka stå som spön i backen just nu, att man får tid att säga alla de där viktiga sakerna. Men också att varje skratt och glädjestund blir så kristallklar, så värdefull.
    Så flyt på dina rosa moln, gotta dig i kärleken och inse att det finns de som finner hopp och styrka i att ni hittat varandra! Kram <3
    (han har ingen bror?) ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du kära Lippe! Sluta kämpa får vi aldrig göra och även om det inte var den här kärleken som bar mig när det var som tyngst så var det din och andras vänskap och omtanke som höll min näsa ovanför vattenytan. Tack för att du är min vän ♥
      (hans bror är relativt nygift.... fan, fan, fan.... :)

      Radera
  2. Underbara Du. Vad härligt att få hitta kärleken igen ♥ Ibland tar livet en ny vändning när man minst anar det. Härligt! Massor av kramar Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte för att jag är lastgammal men några större förhoppningar hade jag väl inte. En del ord har kommit tillbaka men ingen vet när nästa inlägg kommer. Du vet vad jag menar när jag säger "mjukstart". Vill ju inte att orden ska ta slut bara för att jag vill överanstränga min hjärna.
      Kram ♥

      Radera
  3. Jag är så glad för din skull och dina ord är så kloka. Det är så viktigt att leva i nuet.

    Cancer är ett jävla elände. Jag är så tacksam att min sons tumör är benign.

    Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland behövs det stordåd för att man ska ha förstånd att leva lite mer här och nu... det vet vi båda! Jag är så glad att din sons skittumör inte är elak.
      Kram ♥

      Radera
  4. Fina Hulda, Vilket fint inlägg. ♥ Jag ska inte tala om vilken båt jag befinner mig i, det vet du. Men jag är mycket glad för din skull att du har hittat kärleken. Att du inte behöver resa ensam. Jag tror också att det är lättare att hantera och sortera måendet och smärta när man är kär och lycklig.
    Varm kram till dig! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet vart du befinner dig och jag med flera finns vid din sida under din resa. Du har helt rätt i att resan blir något lättare när man slipper resa ensam. Att bara få hålla en hand när tankarna kommer betyder mer än allt... Kram ♥

      Radera
  5. Hur glad jag är vet du ju :) Jag hade trott att kärleken skulle hjälpa dig hitta orden, så var det döden! Eller rättare sagt, tiden innan... Man ska nog inte bry sig så mycket om sen, man måste leva i nuet. Även när det är som jävligast!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inlägget om döden som väckte lusten att skriva men det var kärleken som gav mig orden tillbaka ♥

      Radera
  6. Jag blir så glad och rörd av ditt inlägg, även om det samtidigt påminner om allt det hemskaste hemska, men livet finns där trots allt om man vågar chansa. Önskar dig/er all lycka i världen!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du och jag S... vi har haft och har en värdefull kontakt som kommer fortsätta. Det är jag tacksam för. Vi ger inte upp... varken du eller jag ♥

      Radera
  7. Underbart i all jobbighet. Blir så glad av att läsa dina ord även om det inte bara är glädje som gäller.
    All lycka och styrka till dig/er.
    Kram♥

    SvaraRadera
  8. Fina Hulda, vilket underbart inlägg! Du är då verkligen inte slut i knoppen:) Är så glad för din skull att du har hittat kärleken. Den är verkligen inte alltid lätt att finna.
    Den tar inte bort värkem men den gör den lättare att uthärda:) Och på sikt kanske den lindrar också - jag hoppas det!
    Kramar till er båda ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kärlek, omtanke och beröring lindrar smärtan lite Karin... och lite är bättre än inget alls. Du kanske har rätt i att knoppen inte är helt kokt men än vågar jag inte lova när nästa inlägg kommer ♥

      Radera
  9. Men åhh... Du har drabbats av kärlek! Underbart! Det värmer så att läsa. Njut!!

    Kram!!

    SvaraRadera
  10. Och jag är så glad för din skull. För ER skull!
    Kram!

    SvaraRadera
  11. Men så jädrans bra skrivet rent ut sagt!! Rent, klokt, sant och fyllt av kärlek! Du är värd alltihopa. Grattis till din kärlek med honom! Nu kör ni på. Lev gott tillsammans :)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kör på A-L. Man lever bara en gång ♥

      Radera
  12. Underbart inlägg ♥
    Ha en riktigt bra helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har haft det gott Kajsa. Hoppas ni haft det bra i Skåneland ♥

      Radera
  13. Nu fick jag faktiskt både en och två tårar i ögat.. Så fint skrivet. Helt underbart inlägg.
    Kram till både dig och din goe M
    Maidi

    SvaraRadera
  14. Härligt att du sprungit på någon
    Jag har inte lyckats med det på tjugo år nu och jag är rätt säker på att jag inte ens vill göra det. Men för de som längtar och saknar är det ju underbart att hitta någon.
    Tänkvärt inlägg, jag ska läsa vad Eva skrivit sen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trodde det var kört. Kände mig ganska nöjd med singellivet men saknade närhet och vardagligt prat. Plötsligt hände det bara och jag var inte särskilt beredd. Men totalt omöjligt att motstå. Missar jag det här är jag körd... Kram ♥

      Radera
    2. Det sägs ju att när man ger upp, slutar leta, eller titta, då sker det? Kanske var det just så. Jag är glad för din skull, hoppas det hjälper lite mot allt det onda med kärlek, kramar

      Radera
  15. Hej!
    Bra inlägg.
    Så, du har fått in kärlek i ditt liv.
    Bra!
    Önskar dej en underbar tisdag

    SvaraRadera
  16. Vad härligt att läsa! Har inte läst bloggar på länge då det tjorvar är på hemmaplan men nu så..... blir alldeles glad för din skull! Att det hänt har jag ju förstått på FB men här satte du så fina ord på det!
    Det är ju som du skriver lite lättare att ha någon att dela hjärta och smärta med! Ger mig också hopp om att rätt som det är händer det! Jag ska alltså inte ge upp tanken......
    Varm kram!

    SvaraRadera
  17. Så innerligt och fint och tänkvärt. Tack Helén för påminnelsen och jag är glad för din skull.En varm kram till dig

    SvaraRadera
  18. Vad roligt att läsa, visst är det också så, vad andra tänker och tycker, det ska man högaktningsfullt bara strunta i. :)

    SvaraRadera
  19. ååå, Hulda, jag läser och gråter, jag gråter av glädjen jag känner för dig och jag gråter för längtan inom mig är så stor så jag tror jag brister snart. Jag vill verkligen finna någon att dela mitt liv med. Att hjälpas åt att gå framåt i livet. Jag fastnade nog mer i det i det du skriver än i det du ville förmedla med sen och senare. Jag är bara så glad för din skull och lite ledsen för min. kram kram kram

    SvaraRadera