MITT MIRAKEL . . . DEL 1

Jag skulle vilja, men kan inte, berätta om hur det verkligen var... innan. Men jag kan och vill berätta hur det var under tiden... och vad det blev!

7 veckor innan

"Det kan sippra lite när vattnet går"... hade nån sagt till mig. Jomenvisstdu!!! Niagarafallet skulle jag vilja påstå. Inte en chans att jag misstog mig på vad som var på G. Duschade innan (!) jag ringde förlossningen. Jodå... barnet låg fixerat sedan många veckor och jag hade inga värkar. Alltså ingen brådska.

Samtalet som följde lät ungefär så här (utan överdrift)...

"Det räcker om du kommer in om ett par timmar"

"Jaha... och när jag kommer sen... måste jag stanna då?"

"Jamen det är väl klart. Du ska ju föda barn".

"Men det vill jag inte" (lätt hysterisk och gråtfärdig)

"Ja du... det är lite sent påtänkt".

Okej... bara att gilla läget alltså. Ringde kusin vitamin som var förberedd och skulle vara med. Men helst inte denna natt. De hade haft kvartersfest!!! Men se det skiter små bäbisar i. Jag sa att hon inte behövde ha bråttom. Ställde mig sen och strök kläder (!)

Ja det sägs att man blir lite femfemma när det är dags... och det kan jag väl lugnt skriva under på.

Kusin kom... men på grund av att hon var lite lätt berusad (inte ens i närheten av full vill jag tillägga) fick jag själv köra till sjukhuset (hahaha) och vi kom in vid 4-tiden. Undersöktes lite och fick det sedvanliga lavem...... ja ni vet.... och på det en skön dusch. Flyttades vidare till ett rum men hade svårt att slappna av. Vandrade av och an i korridoren med bara lite molande värk. Ringde en del samtal... bland annat ett jag försökt ringa redan hemma... men inte fått svar (det är den delen jag inte kan skriva om). Fick inte svar nu hellerinte det minsta förvånad

Fortsättning följer...