EN RIKTIG KARLAKARL

Han hette Bertil och föddes i december 1910

En riktig karl med grovarbetarhänder (plåtslagare som han var)

Han var en av dom som lade nytt tak på den här skapelsen (ingen höjdskräck där inte).

Å när vargavintrarna kom med mycket snö var han en av många som flängde runt på taken i stan och skottade snö... utan linor eller annat skydd (modig och plikttrogen).

Han doftade pipa och hade världens skönaste knä. Rutig keps och lugn röst. En enda gång har han kommit till mig i en dröm, och det enda han sa var... "Det ordnar sig"... med just den där rösten.

I november 1980 gick han hastigt bort. Trots att han varit pensionär några år och lämnat över plåtslageriet till en av sönerna hade han för vana att nästan dagligen ta en sväng till "verkstan". Så även denna dag vid lunchtid. Hemma väntade dukat bord och lunch... men han kom inte hem (bordet stod likadant dukat i cirka ytterligare två veckor). Han hade kommit till "verkstan" när sonen var på lunch, och när han kom tillbaka var det för sent. Morfar låg utanför sitt livsverk och det är oklart om han var borta innan ambulansen kom eller om det skedde under resan till sjukhuset. Tack och lov hade det gått fort.

Det blev dags för begravning och jag gick i nian. Det enda jag ville ha efter morfar när mormor frågade var hans rutiga keps och en gammal sliten kofta han ofta använde. Fick jag inte ha koftan på mig under begravningen vägrade jag gå. Fatta... jag gick på högstadiet och var tjej... ändå skulle den nötta koftan på. Det bevisar hur mycket jag älskade honom.

Han hann aldrig fylla 70. Det hann min pappa (med 12 dagars marginal). Två män som betytt mest för mig i livet av det manliga könet gick båda alldeles för tidigt. Men inom mig lever dom för alltid. Och anstränger jag mig riktigt noga kan jag känna deras dofter, deras kramar och höra deras ord.

Min morfar Bertil 1910 - 1980