DET VAR INTE ALLS SOM VANLIGT

Den 14 februari 2011 (7 månader sen) var en vanlig måndag. Det var Alla Hjärtans Dag och jag skulle börja jobba igen efter att ha legat hemma över en vecka i influensa (nys, host, feber). Sjukveckan hade dessutom  kantats av mailterror om att jag var värdelös som dotter. Kall och egoistisk. Lat som f*n, som trots sängläge, inte köpte mig ett par broddar (vilket jag redan hade) och halkade hem till pappa och hans fru mitt i smällkalla vintern. Jag fick t.om. en uträkning om hur många kilometer det var dit. Att jag var dunderförkyld och inte ville smitta pappa togs ingen hänsyn till. Inte heller togs hänsyn till att jag ringde honom ett par gånger varje vecka (av gammal vana) eftersom han varit sjuk läääänge. Nädå... jag var ett stort j*a misstag som inte var värd namnet dotter... knappt människa. Ja, ja... den där skiten ligger bakom och ska INTE ältas.

Det jag förstått var att pappa ramlat under helgen. Hans fru hade dock framfört det som att det varit en "snubbling" (på typ mattkant eller så). Pappa hade Parkinson och VAR snubblig. Nåt annat fick jag inte veta. Alltså inga signaler om att det var nåt allvarligt. Hans Malignt Melanom pratades det inte om och han kände inte av den. Dom hans fru sa att dom inte ville röntga för att se hur det stod till efter avbruten cellgiftsbehandling hösten 2009. Det fick bli som det blev?? Jahaja.... ja jag kunde ju inte tvinga iväg pappa på röntgen. Han var vuxen och vid sina sinnens fulla bruk.

Måndag morgon (14/2) när jag kom till jobbet ringde jag dock underbara Ylva i Palliativa vårdteamet och hon lät meddela att hon varit i kontakt med pappas fru och uppmanat henne (tack och lov) att omedelbart ringa ambulans. Arbetsdagen fortsatte som vanligt så gott det gick, även om tankarna var på annat håll. Lillebror tog beslutet att komma från Stockholm så han hämtade upp mig efter jobbet.

När vi kom till sjukhuset låg pappa där på sin sal och log när vi kom. Han såg lite förvånad ut men sa inget. Han måste ha undrat varför brorsan också kom kärringen hade inte berättat för pappa vad läkarna misstänkte för då kunde han ju bli deprimerad och dö... j*a skata. Visst var det pappa som låg där men han lät inte som vanligt och har var sååå trött. Ibland kom en helt korrekt mening. Ibland bara "gallimattias" och vi fick gissa så gott vi kunde. Lillebror sov på pappas sal den natten.

Dagen efter (tisdag 15/2) föreläste jag på en Folkhögskola utanför stan om mitt yrke. På väg därifrån fick jag via telefon kontakt med lillebror på telefon. Pappa hade röntgats på måndagen och nu hade de fått svaret. Hjärnmetastaser varav två blödde. Waranet utsatt och mediciner för att stoppa blödningarna insatta. Bara att vänta. Jag visste ju att han behövde sitt Waran (mekanisk hjärtklaff) men MED Waranet fanns risk för ytterligare blödningar. Moment 22???

Onsdag 16/2 klarade jag inte att jobba. Fick då möjlighet att träffa pappas läkare som visade röntgenbilderna... så jag lättare skulle fatta. Sju metastaser. SJU!!! "Din pappa har några veckor eller nån månad kvar. Vi kan inget göra. Behandlingen har inte stoppat blödningarna".

Den där måndagen - Alla Hjärtans Dag 2011 - var alltså ingen vanlig måndag. Den j*a cancern hade attackerat pappas hjärna och det fanns inget att göra. Fattade jag? Nä... jag klädde om till praktiska Hulda och ringde alla nödvändiga samtal till släkt, vänner, bostadsanpassare, handläggarkollegor inför vårdplaneringen, arbetsterapeut m.m.m.m. Åkte ärenden, handlade, tröstade hans fru kärringen. Mat, vila och JAG fanns inte på kartan.

Imorron är det alltså 7 månader sen, så jag har flashbacks var och varannan minut... är ledsen och förbannad om vartannat. Den jäveln kärringen ville undanhålla pappa all info men se det sket sig när jag fick tag i läkare och sköterskor. Han hade blödningar och cancerhelvete i hjärnan, men han var inte dum i huvet och han var inte hjärndöd. HAN FATTADE!!! Jag var och är fortfarande förbannad på henne... men det tar inte lika stor plats längre.

Den 14 februari brast en del av mitt hjärta...

på Alla Hjärtans Dag