En bok som betytt mycket för mig

Hos Punctum Saliens pågår en ny utmaning efter långt sommaruppehåll. Det är etapp 5 i ämnet "Berika och värna livet" och handlar om att skriva om en bok som betytt mycket. Här kommer mitt bidrag:

Marlo Morgans "Budskap från andra sidan"

Som inledning skriver författaren: "Denna bok är ett skönlitterärt verk, inspirerat av mina upplevelser i Australien. Händelserna kunde ha ägt rum i Afrika eller Sydameriak eller var som helst där kulturen fortfarande är i djupaste mening civiliserad. Läsaren får själv tolka in sitt eget budskap i min berättelse".

Jag läste boken sommaren 2001 första gången och var helt tagen. Under våren 2002 ville jag läsa den igen. Kände en stor dragning till att jag bara måste. I januari 2001 hade jag fått nog av min onda rygg och att ingen tog mig på allvar. Ringde min husläkare och bad honom remittera mig till en specialist eller röntgen... vad som helst. "Men Helén", sa han, hur ska vi få in dig i en magnetkamera du med din panikångest?" Jag sa till honom att jag skiter i vilket, men att jag inte orkade längre. Hade inget liv. Så blev jag då remitterad. Det dröjde till mars eller maj (minns inte) innan jag fick tid. I samma veva började jag läsa Marlo Morgan igen.

Jag minns hur jag tryckte i mig de lugnande pillren innan jag åkte iväg. I väntrummet läste jag min bok (jag hade kommit dit lite för tidigt). Var just i det avsnittet där Marlo, som vandrade i öknen med aboriginer, fått i uppdrag att hitta vatten och mat till gruppen. Hon började få panik när hon insåg att det var en omöjlig uppgift i öknen. Hon var rädd att ta död på hela gruppen om hon inte hittade vatten. Hon började då tänka att hon VAR vatten. Hon var blå som vattnet. Våt som vattnet... osv!

Så var det dags för mig att kliva in i helvetesmaskinen. Det krävdes lååång övertalning att det skulle gå bra. Dom lade mig tillrätta och började köra in mig. Halvvägs in skrek jag som en gris att dom var tvungna att ta ut mig. Å ut for jag. Skakade som ett asplöv och fick lugnas av fantastisk personal. Så gjorde vi ett försök till och det gick bättre. Dom pratade lugnande med mig i lurarna och påminde hela tiden om att jag hade akutknappen i ena handen.

Första sekvensen gick sådär. Hjärtat slog som om jag sprungit maraton och maskinen lät som en asfaltsborr, så det var svårt att höra musiken dom spelade i lurarna. Efter första omgången sa jag bara... "Skruva upp radion". Sen klev jag liksom in i mig själv. Jag började tänka på Marlo... och hennes budskap blev mitt. Jag tänkte inte bara att jag skulle vara lugn. Jag skulle vara ORDET lugn. En bokstav i taget. L U G N ! ! ! Som ett mantra rann dessa bokstäver inne i mitt huvud. Innan jag visste ordet av hade 40 minuter gått och jag var klar.

Ni fattar själva... Utan Marlo Morgan vete sjutton om jag klarat den där maskinen, som lyckligtvis hittade det stora diskbråck jag själv misstänkte att jag hade, och som i september samma år opererades. Men det är en helt annan historia.

Läs boken. Den har nåt att ge till alla. Mig gav den på ett sätt en del av livet tillbaka!