Det finns en dikt som säger allt i sammanhanget (angående mitt förra inlägg om paparazziförsök)
"Ett inbrott har förövats i en människa
Förövaren tog sig in genom hjärtat, som för tillfället var olåst
När tjuven i sitt ivriga letande efter en 100%-ig själ inte fann det han sökte, gick han löst på inredningen
Diverse oersättliga föremål solkades ner och slogs sönder
Hjärtat lämnades i ett bedrövligt skick
Reparationerna kan inte komma igång förrän tidigast i maj månad,
och beräknas kosta en sommar"
Det kostade mig sommaren 2010 och det var en smärre chock att se honom idag. Han bor inte här. Han ska alltså inte röra sig på "mina" gator i "min" stad. Nej... inga känslor fanns kvar. Jag tyckte mest synd om honom.
Min kommentar bara försvann i cyberspace, så jag försöker på nytt.
SvaraRaderaVad skönt att du har gått vidare och inte blir berörd längre.
För mig har det gått 8 månader och det är första nu som jag känner på riktigt som jag har gått vidare. En månad efter han dumpade mig i telefon(han är över 40) förlovade han sig med sin före detta.
Jag har inte sett eller hört något ifrån honom ö h t om man bortser från anonyma paket med mina saker. Jag är idag tacksam att vi bor 27 mil ifrån varandra , så att jag slipper träffa honom.
Jag brukar ta stöd i Kirkegårds ord:
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”
Jag har förlorat fotfästet.
Han har förlorat sig själv.
Kram ♥
Jag önska r han kunde läsa de orden.
SvaraRaderaJag gjorde en klassiker. Han var gift men hade ett sååååå dåligt äktenskap. Det dröjde inte länge innan hans bror och arbetskamrater visste om mig så visst trodde jag det skulle bli vi. Inget är ju omöjligt. Han var the love of my life. Men shit vad jag bedrog mig. Jag skrev fel i inlägget... det var sommaren 2010 som blev "förstörd".
Pingsafton 2010 ringde jag hans fru och berättade vem jag var. Jag var så j*a trött på hans beteende och på otrogna svin överlag. Hon sa hon var tacksam att jag ringde och att det inte hänt förut, vad hon visste. Hon fick i alla fall inte spelet och skyllde allt på mig. Sen dess har jag inte hört ett ord. Kunnat gå vidare.
Dom bor 11 mil härifrån men har sin båt utanför min stad. Trodde aldrig han skulle få sätta sin fot här igen... men så kom dom där idag och gick. Känslor? Det finns inga såna känslor kvar, men visst väcktes känslor av att se honom. Känslan av hur det var och känslan av hur ont det gjorde när han svek. Men jag vet oxå att det var han som blev skitnödiga idag... inte jag!