tisdag 8 maj 2012

Jag börjar ana ett mönster


Under senhösten och vintern (runt jul och efter) kändes livet ganska bra. Jag var "ifatt" och såg fram mot Mindfulnesskursen som skulle starta i januari. Trodde verkligen att den skulle kunna hjälpa mig att bli lugnare, andas rätt och bättre kunna hantera passiv stress osv...

Ganska snart kände jag att jag nog skulle få svårt att klara alla delar i kursen. Det var sittande och liggande meditation. Ligga är verkligen nåt som min kropp inte klarar om det handlar om att ligga på rygg... på hårt underlag. Sitta i lotusställning var inte heller att tänka på så jag satt på en stol. Sen var det yogaövningar med stretchning åt alla möjliga håll... (visserligen lugnt och stilla). Dock stående. Jag vet ju att jag inte kan stå länge utan att ena sidan börjar värka och somna (från höften ner till foten).

Hemläxorna!!! Stresshormonet rusade i kroppen. Hur skulle jag få till det med alla hemläxor och heltidsjobb? Men skam den som ger sig. Jag gjorde det jag hann/orkade och gnällde en del däremellan. Kände inte att jag fick gensvar från gruppledaren när jag tog upp min stresskänsla. Det var väl jag som var en chicken och inte tillräckligt motiverad (tänkte jag).
Vid ett tillfälle hade vi handledning på jobbet samma dag jag skulle på kursen. Dagen efter var jag slut som artist och låg hemma som ett kronvrak. Det blev för mycket. Från slutet på januari och 8 veckor framåt höll det på så här. Under den tiden kom värken jag har nu... och en ökad ångest. Det kom krypande och blev värre och värre.

Summa summarium:
Jag har tidigare haft utmattningssyndrom (2010) med ett stort återfall våren 2011. Läkning pågick hela sommaren och hösten det året. Sen dröjde det inte länge förrän den helande Mindfulnesskursen startade. Den resulterade tyvärr i en ständig stress, övningar som visade sig vara mindre bra för min kropp. Jag fortsatte ändå. För det ska man ju. Å nu sitter jag här och helt plötsligt inser jag att jag börjar ana ett mönster.

Stress, ökad ångest, trötthet, koncentrationssvårigheter, håglöshet, nedstämdhet, värk...

 



Kan det vara så enkelt att min teori stämmer???

PS. Jag är INTE i klimakteriet. Har fått provsvaren DS.

19 kommentarer:

  1. Jaså det är du inte... Nog inte jag heller vad det verkar :( Vore lika bra att få det problemet undanstökat iallafall!
    Så väl jag känner igen ditt benproblem bl.a.!
    Man är dum, men nu har du ju sett mönstret, så nu kanske du handlar annorlunda!?

    SvaraRadera
  2. just att ena sidan börjar värka och somna ända ner till foten känner jag igen!
    idag halvt på benen - men endast så.
    så ledsen för min mamma som ligger hemma och hyperventilerar. ångest, tinnitus (mkt kraftig). finns ingen bot. och jag inser mer och mer här i livet att mycket inte går att bota.
    kram på dig hulda-maja ♥
    ska skicka dig en ängel sen. när jag är på bägge benen och har livsandarna på plats :)

    SvaraRadera
  3. Läter inte bra alls. Kanske känner du igen dig i det här? (det är jag i ett nötskal) http://www.helhetsdoktorn.nu/tipsv35.htm

    Var rädd om dig Hulda ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. OMG!!! Förstår inte hur han som skrev det där kunde veta vem jag är? En stalkare kanske....

      Radera
    2. Absolut en stalker. Har nog förföljt mig oxå en längre tid ;)

      Radera
  4. Ja, men att huvudet ska ta sådan tid på sig för att koppla ihop trådarna. Hmpf! Det är alltid svårt att bromsa i tid....Tänker du göra det nu när du satt ord på det? Bromsa alltså? I tid? För fy för den lede så lätt det är att fortsätta ignorera symtomen.....jag rullar nämligen också på. Igen. ( anno 2006, hihi)
    Skönt att det inte var dags för grönbete på klimakterieängen än i alla fall,muu. =D
    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag kan relatera till en del du beskriver. Jag klarade inte heller Yoga kursen just pga min kropp inte klarar av det, rent smärtmessigt. Jag tycker också att det är mycket svårt att slappna av när mycket händer runt omkring en.
    Men en sak ska du veta Hulda: Du är en underbar tjej med friskt humör och mycket kärlek inom dig och du behövs "Big time" här i blogglandia! Själv har jag hamnat i en s.k. depression enligt min kurator, jag har isolerat mig efter cancerbehandlingar och inte kunnat ta mig ut! Tills nu.
    Jag tycker att en bra grej är att finna det som ger oss glädje och ro och göra det. Lära sig att skita i visa saker (lättare sagt än gjort) och bara njuta så gott som det går. Jag försöker nu för min del, eftersom att jag har verkligen nonschalerat mig själv.
    Jag kanske inte ska ge råd i o m att det som funkar för mig kanske inte funkar för dig och motsatsen, men jag hoppas med hela mitt hjärta att du kan finna lugnet och må toppen! Måndagskram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi sitter ju inte i samma båt... men havet kanske är detsamma. Det som skiljer oss åt är att jag bär på mycket passiv stress för att jag inte kan sköta mitt jobb vilket jag så gärna vill. Stor kram och tack för värmande ord!

      Radera
    2. Så bra att sommaren och semestern snart kommer, då är det dags att vila och ladda batterierna och förhoppningsvis få mycket lugn och ro med nära och kära. Kram

      Radera
  6. Säger bara en sak....LYSSNA TILL DITT HJÄRTA!

    (Ja, dvs om det inte stressar dej till att få dåligt samvete för ditt jobb....dom får klara sej tills du är läkt!)
    Basta!!

    Massa, massa varma och ärliga kramar!
    Jenny

    SvaraRadera
  7. Tyvärr måste jag väl säga att din analys känns ganska klockren... Efter en total utmattning tror jag du kommer behöva betydligt mer tid för att kroppen ska lära sig nya mönster och inte automatiskt slå på stresshormoner och försvarsreaktioner i vissa stunder som den känner igen innan du själv hunnit tänka tanken. Det tar tid. Ta dig tid. Ditt mående idag, här, i nutid, är ditt liv och du förjänar att ha det bästa:-)

    Kram/Emma

    SvaraRadera
  8. Jag kan inte låta bli att undra över hur du blir bemött inom sjukvården, på försäkringskassan och på ditt arbete? Får du någon backup? Någon som tar dig på allvar?
    Annars blir det nog snarare en försämring än en förbättring av ditt tillstånd...?
    Kramar!!!! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan lugna dig med att det verkar som om kollegor och chef börjar fatta ett och annat. Sjukvården ignorerar ingenting (om inte doktorn bär sig illa åt på måndag). FK får inte mina papper förrän imorron. Då ringer hon nog... "min" handläggare och är lite ledsen i ögat för att detta är tredje våren i rad...

      Radera
  9. mmm, vännen, ja vi sitter nog i samma båt i alla fall. Jag ser också mönster och undrar om det kommer fortsätta så här resten av livet eller. Jag har inga svar, eftersom jag inte hittar dem själv. Men kram på dig och lyssna inåt och gör det som känns rätt för dig. kram igen

    SvaraRadera
  10. Tänker så på dig och önskar att det räckte med att säga "Ryck upp dig och njut av våren och livet", men så naiv är jag inte. Men jag önskar innerligt att det hjälpte bara så där! Tjoff - så skulle du må bra igen. Tänk om livet var så enkelt? För oss alla...?

    I väntan på ljusare och friskare dagar får en mycket varm kram duga.

    Den kommer här; KRAAAM!

    SvaraRadera
  11. Jag gillar verkligen ditt uttryck "vi kanske inte sitter i samma båt, men havet är detsamma". :)

    Kraaaaaamaaaar

    SvaraRadera
  12. Hej, Första gången jag är här, så därför ett sent svar.
    Jag har en teori om detta och det är att när man kört slut på sig själv så vägrar till slut kroppen att ställa upp på sånt den inte vill, och tröskeln kan vara ganska låg. Vid sådana situationer kan man ta fram den "inre anarkisten". Anpassa övningarna efter vad din kropp vill just då, oavsett vad läraren säger. Och komma till lektion UTAN att ha gjort läxorna. Rak i ryggen och utan att skämmas. Man är ju bara ansvarig inför sig själv. (lite läskigt första gångerna)
    Själv mår jag bra av att "trotsa" på detta sättet och lyda min kropp
    istället för andra. Barnsligt kanske, men jag ser det som en försenad tonårsrevolt, efter att i hela mitt liv gjort det andra velat.
    Kanske nästa gång gå kursen men komma varannan gång? Då får man inte samma utbyte, men bättre än inget. Strunta i läxorna och bara ta in det DU behöver. Inte kul vara kursledare med sådana deltagare, men de andra deltagarna är ju bättre, och man är inte där för att tillfredsställa ledaren.
    Kanske jag är ute och cyklar nu, jag känner ju inte dig, men för mig är det själsstärkande att inte längre anpassa mig efter andras förväntningar utan bara plocka det som är bra för mig.
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Ann!
      Kursen är slut och jag kommer inte gå någon liknande. Har tagit till mig de delar jag känner passar för mig. Kom man första gången förband man sig att gå alla 8 gånger. Kom man inte fick man betala i alla fall. Jag var envis och ville ge det en chans. Får kanske sota för det nu. Nu lyssnar jag lite mera på kroppen och tänker inte mörka det minsta imorron när det är dags för läkarbesök

      Titta gärna in igen!!

      Radera