lördag 7 april 2012

Jag gjorde ett val (liten varning till Tullis)


Jag gjorde ett val för drygt 21 år sedan. Att behålla det lilla grynet som växte inom mig. Trots att risken för att bli ensam om ansvaret var överhängande. Så blev det! Hon kom när det var höst och har sedan dess fyllt mitt liv med känslor och erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan för allt smör i Småland.

Hästintresset kom in redan när hon var i 4-årsåldern. Första egna hästen när hon var 10 och sista hästen såldes för några år sedan. Nästan 15 häst-år hade vi ihop. Mocka skit, kratta, fodra egen och andras hästar, släppa ut galningar till hagar och sen försöka få in dem. Ridningen överlät jag åt henne. Klubbtävlingar blev det också en del. Då skulle transport ordnas (och hade jag ingen bil även skjuts). Service på plats och koll på allt. Till vardags jobb/studier/stall. Året runt. Alla dagar. I ur och skur. Hon och jag!
Tonåren kunde ha varit betydligt värre. Nu dämpade hästarna den värsta revolten men visst fanns där oro och bannor. Varför skulle vi vara förskonade? Vad jag minns så bråkade vi i alla fall inte så mycket. Sura kunde vi vara men de där högljudda bråken fanns inte mellan mor och dotter. Men ett j*a skjutsande såklart. Högstadieåren var väl ingen hit precis men vi klarade dom också, tillsammans, och de blev dags för nästa fas... gymnasiet!

Så närmade sig studenten. Insåg i mars att jag var sent ute i min planering. Men med lite jävlar anamma och skrivna listor började planeringen ta form. Den andra personen som skulle/borde vara med i även den här planeringen (han som mest fanns varannan helg och via kontoutdrag) fanns bara delvis med. Det var ju en del mil (och en kärring andra saker) emellan. Så vad hade jag för val? Antingen göra själv eller säga att det inte blev något studentfirande. Det andra alternativet var inte aktuellt. Jobbade heltid. Pusslade med pengar och tid. Trött som ett snöre men vad f*n gör man inte för sina barn?

Studentbal och student kom och gick klanderfritt. Trots ösregn på studentdagen minns jag bara alla skratt, allt samarbete från mina vänner och min mamma. Alla nöjda gäster och glada studenter. Framför allt minns jag en överlycklig dotter i vit mössa Ja, ja... jag bröt ihop en gång innan gästerna kom men det var väl inte så konstigt. Jag var ju trött.
Barnaår, tonår, studentår... och så flytta-hemifrån-tid. Fixa, trixa, ringa, ordna, planera... tillsammans! Kärleksproblem. Jobbproblem. Mamma tröstar och peppar. Ett heltidsjobb livet ut. Jag gjorde ju det där valet och då bara gör man... så länge det behövs. Hur trött man än är. Hur lite pengar som än finns. Hon valde inte mig. Jag valde henne.

Sitter och tänker på allt detta idag när det snart är dags för mer övningskörning. Vi har alltid gjort allt tillsammans. Att jag har fått ta mest ansvar tillhör. Nu är hon mer än myndig och måste dela ansvaret med mig när det gäller sånt vi gör tillsammans. Men det finns en person till som kunde ha varit mer delaktig. Mer fysiskt närvarande. Gjort andra val. Avlastat i ansvarsfrågan. Tagit över grepen i stallet och låtit mig sova en kall vintermorgon.

Nu var det inte så och är fortfarande inte så. Vi delar... hon och jag... men vissa saker kan vi inte dela. När det är hon som behöver stödet och den praktiska hjälpen finns "bara" jag (nä han är inte död... han lever). Ibland kommer det över mig... som idag... att satan vilket ansvar det är att vara förälder. Vad det kostar tankeverksamhet, ork, tid, svett och tårar. Det har varit värt varenda svettdroppe och varenda liten tår. Jag gjorde rätt val den där dagen för många år sedan.
Jag kan ändå känna mig ensam när det kommer till sånt här som med övningskörning, tidigare hästtävlingar, skjutsa, hämta, planera, skoltrötthet, tonårsproblem... osv osv osv!!! Då kommer tårarna. Tårar av ren och skär trötthet.

Men... jag gjorde ett val och då tar jag mitt ansvar. Så gott jag kan! Men shit vad jobbigt det kan vara. Jag är ju inte mer än människa...

Idag känner jag mig som en gammal kärring... faktiskt! Trött på en trött kropp som verkar lägga av mer och mer. Det borde vara tvärtom. Jag borde ha en massa ork och energi nu när det bara är jag. Men då passar kroppen på att balla ur. Oschysst tycker jag! Jag gnäller INTE. Jag konstaterar faktum. Jag har ont. Taskigt med ork. En viss inre oro över vad f*n det är som händer. Det är inte att gnälla. Det är att konstatera faktum.

Det blev en novell idag och många tankar och känslor.... men så är det ibland med livet. Det rullar inte på utmed rälsen. På en del ställen har den gått av och man får kämpa för att ta sig vidare på resan. That´s it!

Men hur trött jag än är... hur många tårar som än kommer att rinna och hur mycket energi det än kommer att gå åt genom åren ångrar jag ALDRIG det där valet jag gjorde i januari 1990. Hon är det dyrbaraste jag har (till låns)
 

21 kommentarer:

  1. Tack käraste du för att du delar med dig så öppenhjärtigt. Jag hade en aning om att det kanske stod till så. Din dotter fick åtminstone en förälder som verkligen bryr sig, det spelar roll. Är så trist att du inte helt ut kan njuta av livet nu. Det känns liksom som om du förtjänat mer. Men livet är sällan rättvist...

    En stor varm kram

    SvaraRadera
  2. Du är en bra mamma som därför har fått en klok och förståndig dotter! Ni tycks komma fint överens och ha roligt tillsammans. Jag tror att man "orkar allt" när det gäller. Därför klarar du det och ser en glädje hela tiden.

    SvaraRadera
  3. Åh så fint!
    Ett låååångt inlägg som genomsyras av KÄRLEK!
    (((kram))) Du är en fin tjej du!

    SvaraRadera
  4. Dom här långa inläggen är ju för att skriva av sig. För sin egen skull i första hand men tack för fina ord.

    Å så vill jag tillägga... de gånger han HAR varit närvarande har han varit en superpappa. Önskar bara det kunde varit mera frekvent moraliskt.

    SvaraRadera
  5. Vilket fint inlägg om hur det är!!
    Kramen vännen och hoppas att kroppastöllen rätar till sig snart!

    SvaraRadera
  6. Känner igen mycket i det du skriver, vardagen för mina två äldsta barn har legat på mitt ansvar och allt vad det innebär med alla kriser som har kommit genom åren för båda mina älskade barn. Men när man kämpar så nära och det får inse att vi måste hjälpas åt. (båda har inte uppskattat att jag dragit in deras pappa när det har varit tunga saker att hantera) Den minsta har som tur är en närvarande papppa...

    Man orkar för det är ens barn, när det krisar så kommer lejonmamma fram ... Kram på dig.

    SvaraRadera
  7. .....jag vet PRECIS hur du & Tuld har haft det, älskade sis! Har "varit med" HELA vägen!
    Men både du & Tuld har fixat allt detta med bravur....MVG+.......det vet du!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Löv U!! ♥
    Pöss från sis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet min kära Sis ♥ Tack för att du finns och alltid funnits ♥

      Radera
  8. Du har skrivit mycket fing Hulda. Det brukar vara mammorna som tar all ansvar, och så var det hos oss också. Även när min dotter flyttade tillbaka till Uppsala när hon skulle börja gymnasiet och bodde hos sin far så har det varit jag som ansvarade för allt. även saker som besök hos doktorn, utvecklingssamtal i skolan, studentskylt... Det är bara så att Mammorna är BÄST! :) Din kärlek till din dotter strålar som solsken i detta inlägg.
    Kram fina Hulda

    SvaraRadera
  9. Så fint av dig att låta oss andra ta del av det du har varit med om och hur du känner det. Fint skrivit. Fortsatt glad påsk. Kram.

    SvaraRadera
  10. Jag känner igen så mycket i det du skriver. Jag gjorde också ett val liknande ditt en gång. Jag blev på smällen första dejten och valde barn. Mannen och jag lärde känna varandra och när sonen var 1 år flyttade vi ihop, fick två barn till, köpte hus och gifte oss. I den ordningen.

    Efter skilsmässan var det mycket bråk och problem som ledde till att jag fick enskild vårdnad och ansvar 24/7.

    Så jag har som dig haft ensamt ansvar för presenter och kalas, konfirmationer och studentfirande för mina änglar.

    Det är tufft att vara ensam med både sorg och glädje. Men det är värt allt smör i Småland.

    Mina barn är det bästa som finns och kärleken är den starkaste kraft jag vet.

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och upplevelser vännen.

    Kram <3

    SvaraRadera
  11. Så fantastiskt fint du skriver om att vara en älskande förälder, på vått och torrt! Jag blev alldeles varm om hjärtat, får mycket av det där känner jag så väl igen.
    Eg hade jag velat ha det där inlägget i TR, som diskussionsunderlag.
    Varm påskkram på dig, fina mamma och bloggkompis

    SvaraRadera
  12. Åh, så fint du skriver. Vilken kärlek som ryms i det här inlägget! :)♥

    SvaraRadera
  13. Ditt val var nog ganska (inte lätt, men) oundvikligt den gången. Du skulle nog ha mått ganska dåligt om du hade valt annorlunda:)Eftersom du är den du är ♥.

    Mina två äldsta barn har vuxit upp med(utan!)en totalt frånvarande pappa. Som är Polis och någonstans där tycker jag att han åtminstone borde visat lite intresse för att barnen växte upp till dugliga samhällsmedborgare. (Vilket de faktiskt har gjort, helt utan hans deltagande). Nu plötsligt, när de är vuxna har han tagit kontakt. Via Facebook!!!Lite blandade känslor där måste jag erkänna. Men dottern tycker att han gott kan se vad han har missat och fortfarande missar. (barnbarnen)

    Livet är inte rättvist och definitivt inte lätt! Men det är ändå du och jag och våra medsystrar som har dragit vinstlotten!
    Kram ♥

    SvaraRadera
  14. Näääääääääää, jag trodde inte jag hade fler tårar kvar. Men jooooo, det hade jag. Så otroligt vackert skrivet om det vackraste som livet ger och som när som helst kan tas ifrån oss. Vilken fantastiskt människa du är, fröken Hulda!!!!!!!

    Varmaste inkännande kramen!!!!!

    SvaraRadera
  15. Om ni visste vilka fina människor ni är... ni som läser. Oavsett om jag skriver om vardagens dråpligheter, livserfarenheter, sorg, glädje eller egentligen ingenting. Det var ju så det var tänkt från början.

    Kram till er alla ♥

    SvaraRadera
  16. Hur många är vi? - föräldrar med ensamansvar både under barnens uppväxttid men också efter det. Hur många barn finns det med föräldrar som drar sig undan utan att göra sitt bästa? Beklämmande sanning som gör ont att tänka på. Jag kan också ställa mig till den skaran, att vara själv med barn, inte särskilt enkelt heller när ett av barnen fötts med svårt funktionshinder. Till detta brukar det även ingå i rollen att inte kasta skit eller visa sin frustration och uppgivenhet ibland. Att vi fixar det är en stor prestation. En kärlekshandling mot våra barn, men bitvis ilska bor inom oss långt därinne - väl gömt.

    SvaraRadera
  17. Så fint skrivet. Blir ju helt rörd!! <3

    SvaraRadera