Att gå i andras skor...

... eller hur säger man?! Har precis pratat förnuft med en god vän om passiv stress. Om hur farligt det är. Att det inte direkt känns men att den sortens stress ger fysiska åkommor. Ja... jag vet precis vad jag pratar om, och det är SÅÅÅ lätt att berätta för andra hur dom ska undvika denna passiva stress genom att fokusera på annat. Hahahaha... som om jag vore en mästare på det. Jag vet hur man ska/bör göra men klarar det inte själv. Klarar bara att coacha andra.

Är jag en stor fejk eller? Nä... jag är nog bara människa. Dessutom har jag förstått att jag styrs av mina känslor... inte av mina tankar som många andra med panikångest. Det vanligaste är att man TÄNKER katastroftankar... jag känner dom. Det är lättare att jobba med att hitta alternativa tankar än att hitta alternativa känslor... för våra känslor styr vi inte över. Det känns ju fantastiskt för mig som är ett kontrollfreak.

På ett sätt känns det bra att äntligen förstå att det är känslorna och inte tankarna som styr mig... men å andra sidan känns det jävligt hopplöst. Sina känslor kan man ju som sagt inte styra över. Ska jag behöva "kemisk" hjälp hela livet för att "styra" över mina känslor????